Älskade farfar

Igår hälsade farmor och jag på farfar på det äldreboendet där han numer bor. Det var flera månader sen jag såg honom sist så det var lite av en chock att se hur mycket sämre han har blivit. Han hade magrat en hel del och så var han inte alls sitt glada, skämtsamma jag (det är han tydligen inte alls längre). Han var mest bekymrad över vad han gjorde där och när han skulle få åka hem. han sa flera gånger att det kändes rörigt i huvudet för att vi kom och "det är ju som om jag bor här, ta med tavlorna, jag ska ju åka hem nu". När vi hade gått därifrån kunde jag inte låta bli att gråta. Det är som om han har dött. Det där är inte min farfar, det där är en annan person.

Att alzheimers kallas för de anhörigas sjukdom är ganska förståeligt och ibland undrar jag om han inte mår bättre utan besök. Varje gång då det kommer, för honom, mer eller mindre okända människor och hälsar på gör ju honom förvirrad och och kanske illa till mods. Men samtidigt kan man ju inte bara låta honom sitta där ensam.

När vi gick sa jag att jag nästa gång ska ta med lite gullvivor och förgätmigej från min trädgård till honom. Då sken han upp för första gången under hela vår vistelse och log så brett och hjärtligt att det nästan kändes som förr.