Rött är sött, eller fult?
Lilla M föddes med rött hår för ett och ett halvt år sen. Det första jag tänkte var: "hjälp, hoppas det ersätts med blondare hår så hon inte blir mobbad" (ytligt, jag vet...). Men efter ett tag började jag tycka mer och mer om färgen. Det är liksom hon.
Därför förstår jag till viss del släktingar och vänner som i all välmening säger "ja, men, nu är det ju inte så rött, det börjar ju växa bort". Men jag tycker det har nästan exakt samma färg som när hon föddes och jag tycker hon är fin i det. Världens finaste liksom :-) En avlägsen bekant sa till och med "vad skönt, nu är det inte så rött längre". Vad skönt? Vad svarar man på det? "Ja, det är jääätteskönt, vilken lättnad!"
Numer är hälften av familjen CC "red heads" och det tycker jag verkligen är superduperskönt :-)
Kommentarer
Och Moa är skön!!
Camilla: Ja, det var nog en mening med att hon skulle få rött hår. Hon har verkligen ett jäkla humör så i Moas, och din hästs, fall stämmer det verkligen :-)
Kram på er båda
jag har sagt hela tiden att det bara e coolt o ha rott, e ju mer ovanligt. o ovanliga manniskor e ofta ballare. jag har val aldrig lidigt for att jag hade rod peruk nar jag var liten ;)
Min svärdotter är rödhårig, å vilket snyggt hår sen, hoppas nåt av barnbarnen får samma snygga röda färg.
Kram till hela familjen
"Pensoinären" Birgitta