Det här med löpning

Om någon hade sagt till mig för några år sen att jag skulle börja springa och dessutom tycka att det var kul/skönt då hade jag bara skakat på huvudet. Jag har alltid hatat det. Det värsta jag visste i skolan (förutom höjdhopp) var när man skulle ut i skogen och springa, eller ännu värre på Tunavallen där man bara skulle springa runt, runt, varv efter varv. Fy. När jag blev äldre har jag testat att springa med både kompisar och gamla pojkvänner men jag har liksom inte haft tålamod, så fort det har börjat kännas tungt har jag gett upp. (Konstigt nog har jag haft kondis nog att köra järnet på aerobicspass och liknande men det blir väl på ett annat sätt kanske.)

Förra året fick jag ändå nåt ryck och gav mig ut några gånger och blev mycket förvånad över att jag fixade att springa non-stop i ungefär 20 minuter. Det gick inte så fort, men ändå. Sen blev jag väl sjuk eller nåt och kom av mig, så det är inte förrän nu i sommar som jag har fortsatt. Har kommit på att det är ett perfekt tillfälle för lite "egen-tid" där man verkligen kan koppla bort allt och bara lyssna på bra musik och vara för sig själv. Tänk att det skulle ta så många år att fatta det...

Något som har hjälpt till är den där appen Runkeeper som talar om var femte minut hur fort, hur länge och hur långt jag har sprungit. Kul också att se på kartan efteråt. Det är världens pepp. Man behöver ju inte dela ut det på Facebook som jag gör men det blir också en sorts pepp, man vill ju inte springa skitdåligt om man vet att nån kanske tittar på resultatet.

Så till er som funderar på att börja springa: do it! Om jag fixar det, då gör vem som helst det. :)