I huvudet på Loppan

Det känns som om jag är på väg ur mamma-baby-koman och på väg att bli mitt vanliga jag igen, och det är skönt. Förra lördagens tjejfest var så himla lyckad och det var roligt att gå ut på krogen utan att behöva akta magen på dansgolvet (sist jag var ute och dansade var nog när jag var gravid 2005). Om ett par veckor är det dags för nästa tjejfest och då ska det drickas vin, skrattas och dansas igen! Just nu älskar jag Madonnas och Justins 4 minutes - kanonbra partylåt!

Jag förstår inte hur man kan känna sig så sönderstressad när man är mamma ledig. Alla dagar, och främst helgerna, är mer eller mindre uppbokade. Det är visserligen roligt att det händer saker men det vore skönt att bara få ta det lugnt också. I-landsproblem, jag vet... Idag har vi varit på utvecklingssamtal på dagis. E är tydligen både snäll och duktig och det var ju roligt att höra att hon visar sin bästa sida på dagis . Hon är supergullig och hjälpsam här hemma med men hon kan även vara otroligt tjurskallig och reta en till vansinne. Särskilt när det är dags att gå och lägga sig... (Förmodligen ett väldigt vanligt fenomen bland två-och-ett-halvt-åringar). Imorgon är det tandläkar besök som står på agendan. Jag har absolut ingen lust att gå och jag har skjutit upp detta besök ett par gånger. Inte för att jag har tandläkarskräck direkt utan för att jag tycker att det är så dyrt. Men det kanske är en variant av tandläkarskräck i och för sig? På onsdag är det dags för M:s sexmånaderskont

I morse var det bara fyra grader ute... burr. Och vi som ska på kalas idag - utomhus! Men men, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, sägs det så det är väl bara att pälsa på oss. E ser i allafall fram emot kalaset, regnrusk eller ej. Det är hennes "bästa kompis" (och ev blivande fästman, vem vet?) som fyller tre år och kalaset kommer att firas tillsammans med både hästar och kaniner då vi ska vara vid deras stall. J är tvungen att jobba så det blir bara jag och tjejerna som kommer att gratulera lille L.

Innan jag fick barn så tyckte jag att föräldrar vars barn sov i sängen, var lite knäppa när de sa att de hade barnen hos sig under nätterna. Jag menar, man vill väl ha ett privatliv utan barn? Det är väl bara att bära tillbaka barnen till sina sängar, eller? Och självklart ligger de väl kvar där om man bär tillbaka dem? Nu har jag två barn... Vi har en 160 cm bred säng och vi är numer fyra stycken som sover/trängs/knuffas/slåss i den... Inte hela natten visserligen men från midnatt nån gång i värsta fall. Sen jag fick barn har jag lärt mig att man gör i princip vad som helst bara man får sova. Om man inte har sovit mer än tre timmar i ett sträck sen ja-jag-vet-inte-när, då är man så otroligt svag när man väcks för sjuttioelfte gången att man gör det som man vet funkar. J brukar lägga sig skavfötter med E så på det viset utnyttjar vi verkligen varje centimeter. Inatt var vi bara tre i sängen. J var på konferens med jobbet och kommer hem idag. Jag hade sett fram emot gårdagskvällen/natte

Jag surfade runt på FL och hittade den här vackra dikten som jag tänkte skriva in i mina tjejers minnesböcker: Jag födde dig raring, du kom ifrån mig. Och hela mitt liv ska jag älska just dig. Din hy är så fjunig din kropp är så varm. Jag håller dig nära intill på min arm. Du somnar så nöjd och så trygg vid mitt bröst. Jag nynnar små visor till glädje och tröst. Gyllene lockar och ögon så blå, knubbiga armar och fingrar så små. Din hand i min hand, ditt gurglande skratt. För mig är du lyckan - en värdefull skatt. Du växer var dag, liten blir stor. Jag gläds åt din framgång, jag är ju din mor. Jag räddar från spöken som kommer om natten. Jag vänder din kudde och hämtar dig vatten. Snart springer du lätt på smidiga ben. Och kroppen blir knotig som förr var så len. Du pratar och skrattar och sjunger och gråter. Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter. Du frågar om livet och allt runt omkring. Jag svarar på allt och på ingenting. Du börjar i skolan med ryggsäck och allt, och vantar oc

Så var det min tur då. Att börja blogga. Jag tänkte skriva ner lite saker som snurrar runt i huvudet och det är mycket kan jag säga. Frågan är bara hur pass öppen jag vill vara... mmm, vi får väl se hur det här ska gå. Nu måste jag skicka iväg det här så jag ser hur det blir :-)