I huvudet på Loppan

En vän frågade för en stund sen vilka mål jag har med 2014. Det fick mig att fundera lite och jag började med att gå igenom året som har gått och vad det har inneburit för mig. Förra året vid den här tiden skrev jag att mina mål för 2013 var att springa milen fler gånger än två, att göra mitt 100:e dyk och att det största målet var att få känna mig riktigt lycklig igen. Hur gick det då? Jo, milen fixade jag en gång i alla fall, på Å-varvet i juni, men annars har det varit dåligt på den fronten och löparskorna har bytts ut mot simfenorna kan man säga. Det hundrade dyket gjorde jag på Cypern i maj och jag är nu uppe i 142 så det målet klarade jag med råge. Att känna mig riktigt lycklig och tillfreds med tillvaron har jag fixat hyfsat periodvis så det jobbar jag fortfarande med men för det mesta mår jag faktiskt riktigt bra. Jag har blivit bättre på att ta en dag i taget och att inte grubbla för mycket på hur det kommer att bli sen. "Det är som det är och blir som det blir"...

Usch, kan inte sova. Tänker bara på de två killarna som drunknade i kalkbrottet utanför Barva idag . Tänker även på den stackars flickvännen som befann sig uppe på isen och på övriga anhöriga som med all säkerhet inte heller kan sova :( De båda killarna var sk fridykare, dvs man dyker ner under ytan med endast ett enda andetag i lungorna och utan dykutrustning. Det är en helt annan typ av dykning än det jag håller på med och som jag inte riktigt har förstått tjusningen med. Det jag gillar med att vara under ytan är ju att få vara där ett tag, inte bara ner i några minuter och sen upp igen. I mitt förra inlägg skrev jag om Annelie Pompe . Hon ska, om en dryg månad, göra ett världsrekordförsök i just fridykning. Det känns väldigt ironiskt, eller vad man ska säga, att det blev just idag jag som skrev om henne här på bloggen. Bara timmar innan denna tragiska händelse... Just nu utbildar jag mig till Rescue Diver och har hunnit plugga en del inför kommande prov och de räddningsövnin...

Annelie Pompe. Få människor inspirerar mig så mycket som denna fantastiska kvinna. Hon får mig att se livet från en annan synvikel och inspirerar mig till att våga tro på mig själv. Och ändå har jag aldrig träffat henne. Märkligt. Gå gärna in och läs på hennes blogg . Hon är dessutom en riktigt duktig fotograf och har många fina bilder från både över och under ytan. Här nedan är en intervju med henne. Visst blir man positivt smittad av hennes syn på livet och hennes glada sätt?

Håller på och rensar bland en massa gamla grejer nere i källaren men kom av mig när jag hittade mina gamla dagböcker. Jag har alltid gillat att skriva och ett tag när jag var liten fick jag för mig att jag skulle bli författare när jag blev stor (ville även bli konstnär och brevbärare :)) och utöver dagböckerna skrev jag även små berättelser, oftast om prinsessor eller barnhemsbarn. När jag blev lite äldre, runt nio-tio, startade jag en tidning som hette Marsvinssons tillsammans med brorsan. Vi tvingade på diverse släktingar att köpa prenumerationer på denna tidning som innehöll allt från egenritade serier (om familjen Marsvinssons) till urklippta idolbilder från Okej. Tror en veckoprenumeration kostade 25 öre och för det fick man väldigt mycket innehåll :) När jag blev runt tolv-tretton år hade jag lagt tidningskarriären på hyllan och började skriva dagbok igen på allvar och fick ur mig alla slags känslor på det viset. Var jag väldigt deppig och olyckligt kär, satte jag på ett ...

Blev lite ledsen idag när jag såg farfars dödsannons i tidningen. Försökte dölja det för Moa som kom och la sig bredvid mig, studerade mig noga och drog sedan med fingret på mina stängda ögonlock: - Mamma, varför är du svettig runt ögonen? Det fick mig att börja le lite igen :)

Snubblade över en fin och tänkvärd dikt som jag vill dela med mig av: Att vara stark är inte Att aldrig falla Att alltid veta Att alltid kunna Att vara stark är inte Att alltid orka skratta Att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte Att lyfta tyngst Att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är Att leva livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten Slå sig hårt Och alltid komma igen Att vara stark är Att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är Att se ljus i mörkret Och alltid kämpa för att nå dit.

Packad och klar. Ni vet den där känslan när man har längtat och längtat efter någonting ett tag. I dag är en sån dag. Det är dags för mig att gå iskursen. Jag ska alltså hoppa ner i en uppsågad vak och simma in under isen utan möjlighet att kunna göra en direktuppstigning. Känslorna är i en enda röra och jag är både pirrig, nervös och förväntansfull. Men jag är inte ett dugg rädd. Än. Hade hoppats på strålande solsken, någon enstaka minusgrad och att jag skulle vara på topp. Tyvärr verkar det vara ganska kallt ute (-9) och jag har blivit lite förkyld igen och har sovit dåligt men även om himlen fortfarande är mörk så börjar solen skymta i horisonten och det ser molnfritt ut så det här ska nog gå bra :) Ha en fin dag, det ska jag ha!

Är riktigt trött på att ligga här. Ja, jag vet. Det finns de som har det värre. Mycket värre. Men jag vill bara få klaga av mig lite grann ändå. På sånt där riktigt gnälligt svenskt vis. För det här är och har varit en riktig skitvecka. Jag är sjuk. Och det kan man ju bli lite då och då men den här gången har jag varit så himla matt och orkeslös att minsta lilla grej (typ fixa mat åt ungarna) har känts som ett stort projekt. Är inte likt mig att vara däckad så här och ni som känner mig vet ju att jag mår bra av att vara igång och hitta på och göra saker, men den här veckan har allt liksom stått still. Och bara det mår jag dåligt av. Jag vill träffa folk, ut och springa, dyka, åka skridskor och pulka med ungarna, jobba... Men det är nog nyttigt att få må så här ibland så man inser hur bra man har det andra dagar när man är frisk. Tänk på det ni som just nu mår toppen - passa på och gör det där du har tänkt länge att du vill göra :) Under tiden bäddar jag ner mig igen här i säng...

Så har då ännu ett år svischat förbi och jag häpnas, och till viss del även förfäras, fortfarande över hur fort tiden går. Jag läste ett av mina gamla blogginlägg som jag skrev förra året vid den här tiden och konstaterade att 2012 blev ett bättre år än 2011. Däremot mådde jag ändå dåligt av och till stora delar under året, framför allt under första halvan. Helt på topp är jag väl inte än men det går åt rätt håll så jag har stora förhoppningar att detta år ska bli riktigt bra. Många säger ju att livet börjar vid 40 och om det stämmer så kommer mitt att börja i november... Hjälp... Får lite åldersångest även om jag vet att man inte är äldre än man känner sig och att jag förmodligen kommer känna mig som 25 fram till 100-årsdagen ;) De mål jag hade förra året var att orka springa en mil utan att stanna samt att dyka mer. Båda de målen fixade jag så det känner jag mig riktigt nöjd med. Är även nöjd och stolt över mig själv att jag vågade resa iväg helt själv utan att känna några andra...

Source: lh6.ggpht.com via Lotta on Pinterest Source: telegraph.co.uk via Lotta on Pinterest Source: Uploaded by user via Lotta on Pinterest Det är märkligt hur man kan längta efter att få befinna sig och andas under vattenytan även om det inte är 28 grader varmt i vattnet. Sen jag kom hem från Röda havet i oktober har jag hunnit med att dyka tre gånger och ingen av gångerna har det varit varmare i vattnet än sex grader. Trots det längtar jag bara efter att få böka på mig all utrustning och hoppa ner och bli ett med nuet (nej, jag har inte rökt på, är bara så här flummig ändå :) ). Jag kanske låter lite tjatig men alla tankar bara försvinner och man upplever sån fokusering på det man gör och sån frihetskänsla. Med det vill jag bara få er som läser att förstå känslan till viss del och även få er att kanske till och med provdyka någon gång. Vill ha fler dykbuddies ju :) Mitt nyuppväckta intresse har även ändrat mina shoppingvanor radikalt så den senaste må...

Älskar solnedgångar. Bluespotted stingray. Akvariekänsla. Vraket Numedia. Plötsligt en dag kom ett gäng delfiner och ville joina oss. Jag och min dykbuddy/hyttkompis Patrik. Hela gänget från Eskilstuna Dykcenter. Blubb blubb. Tänkte bara lite kort summera min underbara dykresa som jag kom hem ifrån för ett par veckor sen. Att bli väckt halv sex varje morgon när man har semester kan låta som tortyr. Men när man får simma runt i ett akvarium i hopp om att få se hammarhaj, ja då är det inte svårt att ta sig upp så tidigt. Nu såg vi tyvärr inga hammarhajar men tresher shark och oceanic reef shark är inte fy skam det heller. Lägg sen till sköldpadda, en skitstor Napoleonfisk, ett par vrak och otroligt vackra korallrev så förstår ni att jag är nöjd. Båten var fin, de andra dykarna supertrevliga och det var god mat. Enda minuset var väl att magen krånglade i princip hela veckan, vilket jag inte var ensam om. Men det verkar ju vara mer regel än undantag...

Off. Låg. Nere. Så känner man sig ju då och då och idag är jag inte på topp. Jag har märkt att så länge jag sysselsätter mig med olika aktiviteter så mår jag riktigt bra men så kommer det några dagar som är lite lugnare, vilket också är ganska skönt, men därefter kommer ofta en downperiod. Det är väl en slags cykel, ett mönster som jag följer och egentligen är det väl inget fel med det. Det finns väl ingen som går runt och mår skitbra hela tiden. Men när jag blir så här nere att allt bara känns mer eller mindre meningslöst, så är det så himla svårt att komma ihåg att det plötsligt bara blir ljusare igen, för det blir det ju. Kanske till och med redan imorgon. Häromdagen började jag läsa lite om mindfulness: "Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet. För det är i nuet vi lever; det förflutna är förbi och framtiden har ännu inte inträffat. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och...