I huvudet på Loppan

Med anledning av Jobbigt 2 har jag nu varit ut och sprungit en sväng. Jag lyckades springa hela 20 minuter utan att stanna och det är stort av en som mig som inte har något tålamod när det gäller löpning. Vid minsta lilla motstånd brukar jag stanna. Eller brukar och brukar... minns inte när jag sist gav det här med löpning en chans men jag tror det var precis innan jag träffade J, dvs för dryga nio år sen... Men men inte en dag för sent. Nu återstår att jag fortsätter på denna hurtiga bana. Mitt mål är att springa en gång i veckan till att börja med. Om jag nu kommer kunna röra mig något mer...

Jag hade precis hämtat mig från fredagens tuffa uppgift och började så sakteliga förtränga det hemska sångresultatet när det var dags för stor 30-årsfest i Gusum (95-100 gäster). J och jag var verkligen på topp. Det var längesen jag hade så kul och vi dansade hur mycket som helst och skrattade en hel del tillsammans. Det ihop med lite alkohol gjorde att jag för en gång skulle kände mig sådär fin (det där uttrycket sup dig snygg stämde bra in denna kväll ;-) ) som man kan göra ibland när man är nöjd med både hår och klädval (ni tjejer vet kanske hur jag menar). Då kommer det fram en tjej och är sådär supertrevlig och säger att jag och J ser så lyckliga och kära ut, och att jag har sån fin mage och undrar när det är dags... Mage? Tack för den! "Det är ingen sån mage... det är en sån där eftergravid mage" stammar jag fram och försöker hålla god min (nu är det i och för sig två och ett halvt år sen jag klämde ut unge nummer två så det är en sanning med modifikation). Tjejen för

I fredags hade min chef anordnat en kväll på temat Våga. Först fick vi lyssna på två bra föredrag och därefter begav vi oss till Studio Skyline för att spela in varsin låt. Ni som känner mig väl vet att jag avskyr att prata inför folk, än mindre sjunga, så detta kändes otroligt jobbigt. Jag valde den gamla låten Sånt är livet eftersom den inte innehåller några höga toner och trodde därmed att det skulle vara en lätt låt. Tji fick jag. Musiken lät ju likadant hela tiden så det var skitsvårt att höra hur jag skulle sjunga och på rätt ställen. Det var ju inte direkt som att sjunga karaoke eller singstar där man får hjälp på en tv-skärm. Nejdå, i en studio får man klara biffen själv. Jag var så nervös att jag nästan glömde bort att andas och ännu mindre tänkte jag på vad det var jag faktiskt sjöng. Resultatet blev ängsligt, entonigt och falskt. De flesta som säger att de inte kan sjunga brukar ändå kunna sjunga ganska bra. Tyvärr är jag inte en av dem. Jag kan verkligen inte sjunga, men

Idag har har Herman kommit in i mitt liv. Han har fått vila idag men imorgon ska jag röra i honom lite och om ett par dagar är han hungrig. Då ska han få lite mjök, mjöl och socker. Och om en sisådär tio dagar ska han delas upp i fem delar varav fyra delar ska ges bort till kaksugna vänner. Så om du känner att du vill ta hand om en Herman i tio dagar för att till sist äta upp honom - hör av dig så ska du få en del. Ps. Han ska gräddas i 170 grader på slutet och då dör alla eventuella bakterier.