I huvudet på Loppan

Det må vara nördigt med husvagn men ungarna älskar det och jag måste erkänna att jag också gillar att bo i en koja på hjul då och då (och man måste inte ha likadana träningsoveraller och foppatofflor om man inte vill ;) ). Ju större tjejerna blir, ju roligare får de (men jag förstår ju att det där lär gå över om några år...) och en annan behöver inte ha full koll på dem varenda sekund som för bara något år sen. Midsommarhelgen firades i just en husvagn med goda vänner på  Herrfallet s camping.  Det var första gången jag var där men jag åker gärna dit igen, det var ett riktigt mysigt ställe. Lilla Moapoa har blivit superduktig på att cykla utan stödhjul  (se klippet)  och de små benen trampade på för fullt dagarna i ända hela helgen.

Så har man då genomfört Å-varvet. Är helt mör i benen idag. Tån höll hela vägen och jag hade knappt några känningar alls i den. Däremot kändes det att jag inte har sprungit på ett tag så det var ganska tungt hela vägen. Blev även tvungen att gå vid några tillfällen och det känner jag mig ganska besviken över. Jag hade verkligen velat klara hela loppet utan att börja gå :/ Tiden blev 1.17 och det är väl helt okej med tanke på att jag inte sprang hela tiden men det känns ändå som ett nederlag. Var inställd på att jag skulle fixa max 1.15 och i bästa fall kanske 1.10. Men men, jag tog mig runt i alla fall och det är väl huvudsaken. Många säger att de blev peppade av alla människor som stod och hejade längs banan men jag är nog för blyg eller nåt för det kändes bara obekvämt. (Kanske berodde på att jag inte kände mig i toppform heller i och för sig.) När jag närmade mig stora folksamlingar vid Stadsparken, Vilsta och Hamngatan/Nybrogatan drog jag på högre volym i lurarna och tittad

Snart är det lördag den 16 juni då det är dags för Å-varvet och den sk kvartsmaran. Stortån har repat sig ganska bra tycker jag och den fixade t o m lite danssteg i lördags. Försökte även trycka ner den ihop med de övriga fyra tåkompisarna i ett par nya pumps kvällen innan, men se, det gillade den inte. Då svullnade den upp lite igen och började pulsera lite tjurigt så det blev till att parta i de utgådda tygskorna istället. Jag hoppas dock att om den bara får ytterligare några dagars vila kanske det går vägen på lördag trots allt. Men nu börjar jag noja mig för flåset. Har ju inte kunnat springa på ett tag och trots att jag har cyklat lite grann så är ju inte det samma sak. Sträckan är inte lång för de som är vana löpare men för mig, som aldrig har sprungit utan stopp så här långt, känns det nästan som jag ska springa ett maratonlopp och jag känner mig både pirrig och nervös. Jag vill verkligen klara detta utan att börja gå...

Skitväder ute, sjuka barn inne och jag börjar snart klättra på väggarna. Lyckades i alla fall sitta och mysa i soffan med tjejerna, äta glass och titta på Emil utan problem en liten stund. Det är ju bra. Men nu är jag så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen. Läste nyss ett reportage i LevaPS! om en tjej vid namn Annelie Pompe som gjorde mig så himla uppe i varv. Hon har bestigit två av världens högsta berg (målet är att bestiga det högsta berget på varje kontinent), har världsrekord i fridykning (126 meter ner i Röda havet) och är just nu i full färd med att bestiga Mount Denali i centrala Alaska. Här är för övrigt ett häftigt filmklipp med en fridykare som ni måste se. Så coolt! Jag vill också! Inte bestiga de högsta bergen i världen, eller fridyka hundra meter ner i det blå kanske men jag känner att jag vill göra något, visa mig själv att jag är bra på något, att jag kan mer än jag vet om. Om det nu blir milen och Å-varvet , dykresan till Röda havet med folk jag