I huvudet på Loppan

Blev lite ledsen idag när jag såg farfars dödsannons i tidningen. Försökte dölja det för Moa som kom och la sig bredvid mig, studerade mig noga och drog sedan med fingret på mina stängda ögonlock: - Mamma, varför är du svettig runt ögonen? Det fick mig att börja le lite igen :)

Snubblade över en fin och tänkvärd dikt som jag vill dela med mig av: Att vara stark är inte Att aldrig falla Att alltid veta Att alltid kunna Att vara stark är inte Att alltid orka skratta Att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte Att lyfta tyngst Att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är Att leva livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten Slå sig hårt Och alltid komma igen Att vara stark är Att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är Att se ljus i mörkret Och alltid kämpa för att nå dit.

Jag och farfar julen 2003 innan han blev sjuk. Det låter kanske hemskt men den farfar jag minns dog för några år sen, inte imorse. Han fick diagnosen alzheimers som gradvis blev sämre och sämre. De (alltför) få gångerna som jag besökte honom på vårdhemmet där han bodde var smärtsamma. För mig. Det var liksom inte han som var där, det var en annan person. Och det smärtade så i hjärtat av att se honom så där. Sittandes. Stirrandes. Liggandes. Han som alltid hade varit så glad och full av skratt och finurligheter. Han lärde mig spela schack. Han trollade. Och han sjöng. Som ung turnerade han med några som hette Tre Larsson. Jag vet inte vilka de var, om de var stora eller ej men för honom var det stort. Han berättade ofta och gärna om händelser från förr. Att det kostade 25 öre att sitta på spottis. Hur duktig han var i brottning och att han var med och tog SM-guld (om jag inte minns helt fel). Jag är glad att han träffade min farmor i början av 70-talet på Nordstiernans restaurang d

I lördags var det så äntligen dags för isdykskursen i Kolsva fältspatsgruva. Startade dagen med att göra värsta praktvurpan på uppfarten när jag packade bilen vilket resulterade i en skadad handled. Gjorde så satans ont och resten av dagen kunde jag knappt använda den. Grr... Efter lite teori på EDC for vi iväg mot Kolsva fältspatsgruva. Väl där upptäckte jag att jag måste ha haft hjärnsläpp när jag packade grejerna kvällen innan. Hade lyckats packa ner fel mask (som är för stor för mig) samt missat att packa ner huvan. Så typiskt mig. Men men. Efter uppsågande av vak och ihopmonterande av grejer var det äntligen dags. Kalle, som var med på Röda havet-resan blev min buddy och det kändes tryggt och bra att dyka med någon som jag känner lite sen innan. De andra två killarna på kursen dök först och vi fick ha koll på deras lina där vi stod uppe på isen. Man har alltså en parlina emellan sig i dykparet och en av dem har dessutom en lina som går upp till minst en person på ytan. Med li

Packad och klar. Ni vet den där känslan när man har längtat och längtat efter någonting ett tag. I dag är en sån dag. Det är dags för mig att gå iskursen. Jag ska alltså hoppa ner i en uppsågad vak och simma in under isen utan möjlighet att kunna göra en direktuppstigning. Känslorna är i en enda röra och jag är både pirrig, nervös och förväntansfull. Men jag är inte ett dugg rädd. Än. Hade hoppats på strålande solsken, någon enstaka minusgrad och att jag skulle vara på topp. Tyvärr verkar det vara ganska kallt ute (-9) och jag har blivit lite förkyld igen och har sovit dåligt men även om himlen fortfarande är mörk så börjar solen skymta i horisonten och det ser molnfritt ut så det här ska nog gå bra :) Ha en fin dag, det ska jag ha!