I huvudet på Loppan

I natt sov E hela natten i sin säng. Visserligen somnade hon senare än vanligt (ca 21.00) och vaknade tidigare än vanligt (05.45) men ändå. I vanliga fall vaknar hon runt midnatt och kommer och lägger sig i vår säng. Undrar om det berodde på att hon fick sin vilja igenom igår kväll och fick sova i sin prinsessklänning... I så fall är jag beredd att låta henne få sova i den varje natt om hon så vill. (I natt propsade hon dessutom på att ha sitt vanliga nattlinne överst...)

Nu när jag äntligen har fört över lite bilder till min, från J:s, dator så passar jag på att lägga ut bilder på mina darlings :-)

Lilla M föddes med rött hår för ett och ett halvt år sen. Det första jag tänkte var: "hjälp, hoppas det ersätts med blondare hår så hon inte blir mobbad" (ytligt, jag vet...). Men efter ett tag började jag tycka mer och mer om färgen. Det är liksom hon. Därför förstår jag till viss del släktingar och vänner som i all välmening säger "ja, men, nu är det ju inte så rött, det börjar ju växa bort". Men jag tycker det har nästan exakt samma färg som när hon föddes och jag tycker hon är fin i det. Världens finaste liksom :-) En avlägsen bekant sa till och med "vad skönt, nu är det inte så rött längre". Vad skönt? Vad svarar man på det? "Ja, det är jääätteskönt, vilken lättnad!" Numer är hälften av familjen CC "red heads" och det tycker jag verkligen är superduperskönt :-)

Igår hälsade farmor och jag på farfar på det äldreboendet där han numer bor. Det var flera månader sen jag såg honom sist så det var lite av en chock att se hur mycket sämre han har blivit. Han hade magrat en hel del och så var han inte alls sitt glada, skämtsamma jag (det är han tydligen inte alls längre). Han var mest bekymrad över vad han gjorde där och när han skulle få åka hem. han sa flera gånger att det kändes rörigt i huvudet för att vi kom och "det är ju som om jag bor här, ta med tavlorna, jag ska ju åka hem nu". När vi hade gått därifrån kunde jag inte låta bli att gråta. Det är som om han har dött. Det där är inte min farfar, det där är en annan person. Att alzheimers kallas för de anhörigas sjukdom är ganska förståeligt och ibland undrar jag om han inte mår bättre utan besök. Varje gång då det kommer, för honom, mer eller mindre okända människor och hälsar på gör ju honom förvirrad och och kanske illa till mods. Men samtidigt kan man ju inte bara låta honom sitta

Det där med GI har faktiskt gått hyfsat bortsett från gårdagen. Gorgonzolabiffarna jag bjöd korttjejerna på i förrgår blev hur goda som helst och det gick bra med mörk choklad istället för vanligt smågodis. Igår gick det mindre bra. Det bjöds på tårta på jobbet och inte vilken tårta som helst utan en med chokladmoussefyllning på kladdkakebotten. Behöver jag säga mer? Medan jag satt där med min nyttiga GI-matlåda i lunchrummet kunde jag inte tänka på annat än den förb... tårtan i kylen och när tre kollegor kom in och raskt skar upp varsin bit kunde jag inte stå emot längre. Blev ju tvungen att snabba mig innan den skulle ta slut... Men vilken tårta sen! Säkert den godaste jag har ätit i hela mitt liv! På kvällen var jag ute och åt med två barndomskompisar på Grappa och jag tänkte först vara duktig och ta en Ceasarsallad, som i och för sig är väldigt god, men kräftpizzan med aioli och ruccolasallad såg för lockande ut på menyn så det blev en sån. För att inte C skulle känna sig ensam ble

Jag har länge velat tapetsera om i sovrummet men har inte vetat exakt hur jag vill att det ska se ut. Nu vet jag det. I torsdags var jag i Rothoffsvillan dit Eskilstuna Marknadsföring och turistbyrån har flyttat. Då såg jag tapeten med stort T. Den ser precis ut, som jag minns den i alla fall, som den min farmor och farfar hade i sin sommarstuga bortsett från att den hade en blå botten. Det är också en blå jag vill ha och nu har jag surfat runt "överallt" men hittar ingen annan än den röda i princip. Så typiskt. Fast det kanske är lika bra. Först är det ju en altan som ska bli färdigmålad och färdigsnickrad...

Jag har alltid varit en sån där lyckligt lottad (?) människa som har kunnat moffa i mig både det ena och det andra utan att det har synts på mig. Plötsligt har det hänt något, det funkar inte längre. Om förfallet beror på att jag har passerat 35-strecket eller att jag har haft två, ej ätbara, bullar i ugnen är väl kanske troligt. Skitsamma, nu måste jag göra något åt detta om jag vill slippa få frågan om jag väntar en tredje bebbe... (Bilden ovan är tagen när jag är gravid i sjätte månaden sommaren 2005). Nu är det säkert någon som retar sig på detta inlägg men man kan ju inte glädja alla. Det kommer alltid finnas människor som är både tjockare och smalare än mig och jag är medveten om att jag är långt ifrån överviktig. Men man kan ju inte jämföra sig med någon annan än sig själv. Har jag hört. Hur som helst, i dag har jag påbörjat att äta lite mer mat med lågt GI och jag hoppas att det, tillsammans med lite friskispass och promenader, ska få min kropp att bli lite mer som den var för

Nu var det ganska längesen jag skrev sist så jag gör väl ett ryck. Ju längre tiden går mellan inläggen ju svårare blir det, konstigt nog, att ta sig i kragen och skriva några rader. Lite sammanfattning vad som har hänt sen sist: - Bjudit hem dagismammorna på lite drinkar och sen tog vi bussen ner till stan och käkade gott på Papas Tapas. - Kollat in Gusums Valborgsmässoeld och fyrverkerier. - Tvättat/vaxat/städat båten tillsammans med J (J och hans pappa sjösatte båten dagen efter medan hans mamma, jag och tjejerna gjorde roligare saker (fikade, åkte hölass och hälsade på kossor). - Köpt husvagn (ja, jag vet, det kanske är töntvarning men det är faktiskt lite mysigt :-) ) - "Pimpat" husvagnen med nya lampor, mattor, filtar etc. - Sovit på sunkcampingen i Bredäng (vi hade knappt parkerat förrän en snubbe kom och frågade hur mycket vi vill ha för bilen... jo men visst, vi drar husvagnen hem för hand...). - Rockat loss till Metallica i Globen (kanonbra platser, fjärde raden från