I huvudet på Loppan

Nästan varje kväll går jag in till tjejernas respektive rum och tittar på dem när de sover, det ser så rofyllt ut och det gör mig lycklig på nåt vis. Gjorde samma sak för en liten stund sen och Moa låg som vanligt och gnisslade tänder och såg så söt ut som bara hon kan. Men i Ebbas rum lyste det och hon satt på golvet och lekte. "Men Ebba, du ska ju sova nu, vad gör du?" "Dom var lite varma och skulle bara ta ett litet kvällsdopp." Svårt att bli arg och tvinga henne i säng då, det är ju bara att gilla läget. Klart "My little ponysarna" ska få bada liksom... :)

Det är mycket som startar för min lilla Ebbis nu. Nyss var det första dagen på fritids, igår drog ridskolan igång igen, imorgon är det upprop i skolan och idag ska hon börja simskola. Av nån anledning snubblade jag över filmen den dagen hon såg dagens ljus första gången så nu har jag suttit här vid datorn och gråtit en skvätt. Men bäst att torka tårarna nu och åka och hämta stumpan som är hemma hos mormor. Ha en bra dag alla! :)

Om någon hade sagt till mig för några år sen att jag skulle börja springa och dessutom tycka att det var kul/skönt då hade jag bara skakat på huvudet. Jag har alltid hatat det. Det värsta jag visste i skolan (förutom höjdhopp) var när man skulle ut i skogen och springa, eller ännu värre på Tunavallen där man bara skulle springa runt, runt, varv efter varv. Fy. När jag blev äldre har jag testat att springa med både kompisar och gamla pojkvänner men jag har liksom inte haft tålamod, så fort det har börjat kännas tungt har jag gett upp. (Konstigt nog har jag haft kondis nog att köra järnet på aerobicspass och liknande men det blir väl på ett annat sätt kanske.) Förra året fick jag ändå nåt ryck och gav mig ut några gånger och blev mycket förvånad över att jag fixade att springa non-stop i ungefär 20 minuter. Det gick inte så fort, men ändå. Sen blev jag väl sjuk eller nåt och kom av mig, så det är inte förrän nu i sommar som jag har fortsatt. Har kommit på att det är ett perfekt tillfäl

Idag började Ebba på fritids (skolan börjar om ett par veckor) och jag tror både hon och jag var nästintill lika förväntansfulla :) Dagen verkar ha gått bra och när Moa och jag hämtade henne lekte hon med en annan tjej och ville inte låtsas om oss först. Efter typ 20 minuter och en del tjat lyckades vi få med oss henne men väl ute på skolgården började hon gråta och sa att hon inte ville gå hem. Det slutade med att jag fick bära henne gråtandes till bilen och när vi kom hem vägrade hon gå ut ur bilen och efter ett antal "dumma mamma" så lät jag henne sitta där. Till slut kom hon in i alla fall men då började hon gå bärsärkagång på allt hon såg i hallen och just nu ligger det skor överallt (vi är ju tre tjejer i familjen så vi har MÅNGA par skor...). Som jag skrev i förra inlägget så undrar jag hur "riktiga" tonåren blir om det ska vara så här jobbigt nu... Men men, om man ska se det positivt så är det ju roligt att hon verkar trivas så bra på fritids. Då behöver

Det är mycket "jag tänker inte", "jag vill inte" och "du bestämmer inte" här hemma just nu. "Lilla tonåren" kallas det och om det här är "lilla" då undrar jag hur "stora" blir... Ebba och jag är ganska lika och jag har alltid vetat hur jag ska hantera henne när hon blir ledsen eller arg eftersom vi funkar på ungefär samma sätt, men nu är det inte mycket som funkar och det är svårt att veta hur man ska göra. Vad sägs om denna dialog: Jag: - Gumman, kan du klä på dig, vi ska åka till min mormor om en stund. E: - Jag vill inte åka dit. Jag: - Men jag har sagt att vi kommer och det var längesen vi träffade dem. E: - Hur vet dom det, dom är ju inte här. Jag: - Jag ringde och sa det. E: - Då får du ringa och säga att du sa fel. Jag vill inte åka, jag vill vara hemma. Jag: - Klä på dig nu, vi åker om fem minuter. E: - Jag tänker inte klä på mig. Jag: - Då får du åka i bara trosorna då. E: - Nä! Jag kommer inte gå ut från