I huvudet på Loppan

Höstfeelings. Andra jobbdagen efter semestern och man börjar så smått komma in i vardagen igen... Så här såg min dag ut idag: MORGONEN 04:48 Blir väckt av en jamandes Stina som vill gå ut. Tio minuter INNAN mitt alarm ska sätta igång... Morr... 04:55 Tröttnar på jamandet och går ner för trapporna likt en zombie och släpper ut kattskrället. Släpar mig sen in i duschen. Efter lite sminkning, hårföning och frukost a la vaniljyoghurt med müsli är det dags att väcka småtjejerna. 06:10 E sträcker på sig och lovar att gå upp om en liten stund. Lillmonstret M vaknar på fel sida och är förbannad som få och somnar om när jag går ut ur rummet. (Förstår inte vart det extremt dåliga morgonhumöret kommer ifrån...). 06:30 Båda är äntligen uppe och jag hjälper M med toffsar i håret. Hon vill ha likadana som E, som har vart duktig och gjort sina själv. Råkar säga att hon blir lite lik Pippi med toffsarna men då får jag onda ögat och jag inser att det är bäst att hålla tyst. Däref

E: "Mamma, jag gav Moa lite av mina pengar för jag hade så fullt i min spargris." M: "Ja, och det var alldeles tomt i min så jag fick lite av Ebba." Jag: "Men Ebbisgumman då, vad snällt av dig!" E: "Mmm, men hon behöver inte göra nåt snällt tillbaks. Inte idag i alla fall". Vad det värmer när de är så snälla och fina mot varandra. Igår var Ebba sjuk med hög feber och låg i soffan hela dagen och var sig inte alls lik. Vid två tillfällen när jag satt och baddade Ebbas panna med en kall handduk, började det plötsligt rinna tårar nerför Moas kind när hon kollade på tv:n. Jag trodde det var nåt sorgligt som visades (hon är lite lättrörd lilla Mois) men hon sa att det bara kom tårar ändå så jag kramade henne lite och tänkte inte mer på det. När det sen blev dags att sova började hon gråta hjärtskärande (på ett helt annat sätt än jag sett förut) och var alldeles otröstlig och somnade inte förrän jag la mig bredvid henne. Hon frågade även en del

Om två månader får jag dyka med firrar som denna :) Sitter och bläddrar fram och tillbaka i almanackan för att hitta tid till att dyka. Är så himla dyksugen och jag vill verkligen hinna med lite dyk här hemma innan det är dags för min efterlängtade resa (och medan det fortfarande inte är för kallt att dyka med våtdräkt). Hade jag bara nån att dyka med så kunde jag ju dra iväg ett par kvällar efter jobbet men de få dykare jag känner har av olika anledningar ingen möjlighet att följa med mig. Så då återstår utfärderna med EDC som oftast bara kör nån dag på helgen och onsdagskvällar då och då och det är svårt att tajma in det i min almanacka... (hmm... och så var det det där med i-landsproblem igen...) Såg nu att de har lagt ut bilder från den kvällen jag var med till Magsjön och simmade bland abborrbebisar i vassen samt letade efter stackars Cykel-Sören som nog har sett sina bästa dagar. Bilderna hittar du  här . Ang resan så börjar jag bli lite pirrig trots att det är hela två

Begravning. Bara ordet gör ju att man nästan får tårar i ögonen. Hittills har jag varit med på sex begravningar och det är lika jobbigt varje gång. Det är förvisso bra att gråta och få ut det ledsna inom sig men att vara en känslig och lättrörd person, som jag är, är ändå extra jobbigt såna här dagar. Jag brukar kunna hålla mig från tårar till de öppnar dörren och man får se kistan stå där mitt i rummet/kapellet/lokalen omgiven av en massa vackra blommor, men idag var det på vippen att jag satte igång redan när vi satte oss i bilen på väg till kyrkan. Och ändå var det inte min "egen" mormor som ceremonin skulle hållas för... Själva ceremonin var fin och avslutades med att prästen visslade Koppången av Kalle Moraeus . Mycket stämningsfullt och vackert. Trots att det är jobbigt att vara ledsen så är det ändå bra med ett riktigt avsked och det känns som det för oss närmare varandra på något vis. Vila i frid Lilly, du kommer saknas av många.