I huvudet på Loppan

Mössa och reflexväst på. Nu är det höst på riktigt. I början av året skrev jag lite om hur jag mådde i min kris och om att jag hade vissa mål jag skulle försöka uppnå. Ett av de målen var att orka springa en mil utan att börja gå. Jag trodde att Åvarvet i juni skulle bli den dag då jag fixade det men så blev det inte och jag kände mig misslyckad trots att jag i alla fall hade tagit mig runt hela sträckan. Men nu ikväll klarade jag det! Jag hade en halvtimme innan tryckt i mig en skål med glass och chokladsås samt en kopp kaffe och hade egentligen ingen lust alls att ge mig ut i höstmörkret men tänkte att jag kunde ju springa runt tre kilometer i alla fall, bättre än inget och det är så skönt efteråt. När jag hade sprungit de tre kilometrarna kände jag att jag hade mer att ge. Dessutom peppades jag lite av Simone och att hon någon timme tidigare hade sprungit sju kilometer och då ville jag ju inte vara sämre. När så ytterligare fyra kilometer var avklarade tänkte jag att det

Yogapositionerna kon, katten och barnet. Tänkte bara berätta lite kort hur yogapasset gick, som jag var på i söndags och som jag skrev om , om det är någon som är nyfiken :) Jag kom iväg alltför sent hemifrån och var både skitstressad och förbannad när jag körde iväg med min lilla lådbil, så jag hade inte direkt frid i sinnet om man säger så. Hade dessutom problem att hitta den lilla gatstumpen där lokalen låg och det gjorde mig självklart ännu mer stressad, ville ju inte komma för sent när det var första gången och allt. Men så fort jag kom in i den harmoniska miljön med dämpad belysning och lugn musik kom jag ner i varv. Själva passet var väldigt lugnt i jämförelse med andra yogapass jag har gått på. Med lugnt menar jag att det var mer meditativt än jag varit med om och man satt längre i samma positioner och fokuserade på sin andning. Jag är, som jag har beskrivit tidigare, väldigt rastlös av mig och när hon vid nåt tillfälle sa att nu kommer vi sitta så här i fem minuter tä

Nu har jag testat den där appen "mindfulness" några gånger men jag somnar varje gång när jag ligger ner och sitter jag så blir jag för rastlös och börjar bara tänka på annat. Så ikväll har jag lovat en jobbarkompis att följa med och testa yoga. Hon har gått i många år och har "tjatat" på mig flera gånger att jag borde följa med men det är ju det där med att få tiden att räcka till till allt man vill göra... Jag har tidigare testat gravidyoga samt mamma-/baby-yoga men idag ska jag alltså gå på ett "vanligt" yogapass utan både gravidmage och liten bebis. Eller vanligt och vanligt föresten, det finns ju en himla massa olika varianter som Vinyasa-, hatha- och ashtangayoga m fl. Det jag ska gå på heter "yin/yangyoga i mindfulness" och ska motverka stress i vardagen och det låter ju bra och som något de flesta av oss skulle må bra av. I beskrivningen står det även: "Fokusering på närvaroplatser i kroppen i samklang med andetaget. Utför yang

Off. Låg. Nere. Så känner man sig ju då och då och idag är jag inte på topp. Jag har märkt att så länge jag sysselsätter mig med olika aktiviteter så mår jag riktigt bra men så kommer det några dagar som är lite lugnare, vilket också är ganska skönt, men därefter kommer ofta en downperiod. Det är väl en slags cykel, ett mönster som jag följer och egentligen är det väl inget fel med det. Det finns väl ingen som går runt och mår skitbra hela tiden. Men när jag blir så här nere att allt bara känns mer eller mindre meningslöst, så är det så himla svårt att komma ihåg att det plötsligt bara blir ljusare igen, för det blir det ju. Kanske till och med redan imorgon. Häromdagen började jag läsa lite om mindfulness: "Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet. För det är i nuet vi lever; det förflutna är förbi och framtiden har ännu inte inträffat. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och