 |
| Jag och farfar julen 2003 innan han blev sjuk. |
Det låter kanske hemskt men den farfar jag minns dog för några år sen, inte imorse. Han fick diagnosen alzheimers som gradvis blev sämre och sämre. De (alltför) få gångerna som jag besökte honom på vårdhemmet där han bodde var smärtsamma. För mig. Det var liksom inte han som var där, det var en annan person. Och det smärtade så i hjärtat av att se honom så där. Sittandes. Stirrandes. Liggandes. Han som alltid hade varit så glad och full av skratt och finurligheter. Han lärde mig spela schack. Han trollade. Och han sjöng. Som ung turnerade han med några som hette Tre Larsson. Jag vet inte vilka de var, om de var stora eller ej men för honom var det stort. Han berättade ofta och gärna om händelser från förr. Att det kostade 25 öre att sitta på spottis. Hur duktig han var i brottning och att han var med och tog SM-guld (om jag inte minns helt fel). Jag är glad att han träffade min farmor i början av 70-talet på Nordstiernans restaurang där hon jobbade. Att han sedan inte var min biologiska farfar har aldrig spelat någon roll. För mig har han alltid varit min riktiga farfar och kommer så förbli även om jag nu bara har minnena kvar.
Jag saknar dig!
Tidigare inlägg om farfar:
http://loppansbubbel.blogspot.se/2008/10/inte-roligt-att-bli-gammal.html
http://loppansbubbel.blogspot.se/2009/05/alskade-farfar.html
http://loppansbubbel.blogspot.se/2011/07/ont-i-hjartat.html
http://loppansbubbel.blogspot.se/2012/07/alskade-lilla-farmor.html
Kommentarer