Så här känns det att bli bränd av en Box Jellyfish
"Jag hade en kortärmad våtdräkt, så den enda delen av min kropp som inte var täckt av våtdräkten var mina under armar. Något hade snuddat min kropp och stungit mig med en otrolig chock. Det kändes som att stå barfota på cementgolvet i en ladugård och fatta tag i en elektrisk kabel med handen. Det var en sådan fruktansvärd chockupplevelse. Jag ryggade tillbaka och försökte ta reda på vad det var som bränt mig och var den var medan jag lyste med min undervattensficklampa men jag kunde inte se vad det var.
Kanske hade jag stuckit mig på något vid revet. Jag tittade om det fanns något blod på armen, men där fanns inget, bara en pulserande smärta. Jag masserade armen vilket var det sista jag skulle ha gjort. Nu verkade det som att smärtan avtog så jag lämnade saken och tänkte: ”Jag skall fånga min krabba och sedan vända tillbaka till grabbarna och fråga dem vad det var.” Jag ville inte bli paranoid. När man dyker, bör man aldrig bli upprörd.
Jag fortsatte att leta efter en krabba. När jag dök på nytt såg jag samma maneter som jag sett för några minuter sedan. Två av dem pulserade sakta emot mig. I ögonvrån kunde jag se deras tentakler stryka runt min arm. När de vidrörde armen kände jag samma elektriska stöt gå genom min arm. Jag blev fullständigt överrumplad. Nu förstod jag vad det var som hade hänt!
Genom min erfarenhet som livräddare visste jag att vissa maneter är mycket giftiga. Som barn fick jag hösnuva med hög feber och starka allergiska reaktioner. Om jag blev stucken av ett bi till exempel, svällde benet upp som en ballong. Nu var jag mycket bekymrad eftersom jag hade blivit stungen två gånger av maneterna. Jag simmade upp till ytan och såg efter var båten var. Jag klarade mig precis att ta mig utmed revet. Jag hade armen bakom ryggen för att den inte skulle släpa i vattnet. Jag ville inte att armen skulle bli bränd en gång till. När jag simmade vidare kände jag att något strök ryggen och jag kände åter hur det brände till i armen. När jag vände mig om såg jag tentakler falla av. Jag hade blivit bränd en tredje gång!
Jag lyste åter med ficklampan under vattnet för att kontrollera revet och till min fasa såg jag hur ficklampan lyste på en massa maneter, det var som en hel dimma. Jag tänkte: ”Om någon av dem bränner mig i ansiktet, kommer jag aldrig att klara mig till båten.” Jag placerade lampan nära ansiktet och simmade. Tillbaka vid båten frågade jag den unga grabben på min bästa franska och kreolska, [öns lokalspråk] om han visste vilken typ av manet det var. Han visste inte eftersom han inte var dykare, han bara skakade på huvudet och pekade mot Simon i vattnet. Jag hoppade åter i vattnet och simmade över till honom.
Jag kunde se honom under vattnet, så jag lyste honom i ansiktet för att få hans uppmärksamhet. Han kom upp till ytan och jag talade om för honom att jag ville därifrån. Jag stack ner huvudet åter i vattnet och simmade mot båten, då en manet visade sig alldeles framför ansiktet på mig. Jag var tvungen att välja, antingen att bli bränd i ansiktet eller på armen? Jag lyfte armen och blev bränd på nytt. Jag föste bort maneten och simmade mot revet.
Revet var täckt av ungefär 60 cm vatten. Jag stod där i mina simfötter och tittade på armen som bokstavligen var svullen och stor som en ballong och hade såriga brännande blåsor. Det såg lika otäckt ut som om jag hade bränt mig på spisen på de ställen där tentaklerna hade farit fram.
Jag tittade mot Simon som gick mot mig utmed revet med simfötterna på. Han hade en heltäckande dykdräkt och hade inte konfronterats med maneterna. Han såg på min arm och sedan på mig och frågade: ”Hur många? Hur många gånger har du blivit bränd?” Jag svarade: ”Fyra tror jag.” Han frågade: ”Osynliga? Var den genomskinlig?” Jag svarade: ”Ja, den verkade vara genomskinlig.” Simon sänkte ner huvudet och svor. Han sa: ”En gång och du är borta, bara en gång!” Han placerade lampan på huvudet, jag kunde se i hans ansiktsuttryck hur allvarlig situationen var. Jag sa: ”Ja, vad gör jag nu när jag blivit bränd fyra gånger på armen?”
Simon var panikslagen och det var jag också, för han hade dykt i mer än 20 år och kände till dessa maneter. ”Du måste iväg till sjukhuset. Han sa: ”Allez, allez, vitement.” (Skynda dig fort). Sjukhuset var 25-30 km därifrån och jag befann mig nästan en kilometer ute till havs vid revet. Jag hörde honom säga till mig gå, men jag var som paralyserad där jag stod. Han försökte få mig i båten. När han drog iväg med mig upptäckte jag att min högra arm var förlamad, jag kunde inte lyfta upp den ur vattnet. Just då blev jag bränd en femte gång.
Mina två vänner lyfte båten som jag satt i över revet. Det skrapade i båtens botten. Det var en träbåt och båten var deras livsnödvändighet, så jag förstod att situationen var mycket allvarlig eftersom de utsatte båten för detta. De lyfte båten över till lagunen och simmade för att få fart på den. Jag sa: ”Följ med mig!” Men de svarade: ”Nej, det blir för tungt, ta med den unga grabben så hjälper han dig i land.” Pojken drev fram båten med en lång stav.
Jag kände hur giftet for genom blodådrorna och det smärtade till under armen. Ett lymfkärl hade attackerats. Min högra lunga hade angripits och det blev svårare och svårare att andas. Dykdräkten tryckte på min högra lunga så jag tog av mig den med min vänstra arm som fortfarande fungerade. Min mun var torr, jag satt där och svettades och kände hur giftet rörde sig i kroppen. Jag upplevde en stark smärta i ryggen som om någon hade slagit till mina njurar. Jag försökte att inte röra mig och att behärska mig från att få panik. Vi var fortfarande bara halvvägs till stranden och bokstavligen kunde jag känna giftet pulsera och förflyttas genom blodsystemet."
Kommentarer