Tankar om den tragiska fridyksolyckan

Usch, kan inte sova. Tänker bara på de två killarna som drunknade i kalkbrottet utanför Barva idag. Tänker även på den stackars flickvännen som befann sig uppe på isen och på övriga anhöriga som med all säkerhet inte heller kan sova :(

De båda killarna var sk fridykare, dvs man dyker ner under ytan med endast ett enda andetag i lungorna och utan dykutrustning. Det är en helt annan typ av dykning än det jag håller på med och som jag inte riktigt har förstått tjusningen med. Det jag gillar med att vara under ytan är ju att få vara där ett tag, inte bara ner i några minuter och sen upp igen.

I mitt förra inlägg skrev jag om Annelie Pompe. Hon ska, om en dryg månad, göra ett världsrekordförsök i just fridykning. Det känns väldigt ironiskt, eller vad man ska säga, att det blev just idag jag som skrev om henne här på bloggen. Bara timmar innan denna tragiska händelse...

Just nu utbildar jag mig till Rescue Diver och har hunnit plugga en del inför kommande prov och de räddningsövningar vi ska få göra i bassäng och utomhus. Jag har även den senaste veckan dagligen funderat på olika olycksscenarier som kan hända när vi är ute och dyker och på hur jag skulle reagera om jag fick panik där nere i djupet. Att klara av att hålla andan när man fridyker är en sak men att göra det vid dyk med komprimerad luft i lungorna är en annan. Det är milt sagt inte bra...

Jag vet inte vad som hände där nere i kalkbrottet idag, men det gav mig en liten tankeställare. På hur skört livet är och hur viktigt det är att man är bra förberedd inför de äventyr man tar sig för. Vi har ju bara ett liv och det ska vi, klyschigt sagt, vara rädda om.