Ta vara på varandra idag - imorgon kan det vara försent

Usch, imorgon är det ett år sedan J och hans lillebror mc-kraschade. Det känns väl inte så jättekul precis att han i skrivande stund är ute och "hojjar" runt med en kompis... Han har visserligen kört mc flera gånger sedan förra året och då har jag inte varit orolig (okej då, lite kanske) men just nu är jag lite smånervös måste jag erkänna. Jag tror bara att man får en sån chans som de fick då, att flyga typ 50 meter med en motorcykel, krascha bara några meter från en skog och sedan klara sig undan det hela med diverse, i sammanhanget, småblessyrer och ett par nätter på sjukhus.

Jag kommer aldrig att glömma den där otäcka känslan som jag fick när telefonen ringde då på måndagskvällen den 11 juli 2007 på vår första semesterdag. Hur jag blev alldeles kall när jag såg att det var ett hemligt nummer som ringde och att jag redan innan jag svarade kände på mig att det var någonting hemskt som hade hänt. När jag sedan fick prata med J och jag fick veta att han låg på sjukhus slutade jag nästan att andas...

Det är i såna situationer som man verkligen blir medveten om vad man har och hur lätt det är att mista allting. Det är också då man blir arg på sig själv att man tar saker och ting för givet och inte har vett att uppskatta småsaker i vardagen.

Medan jag har suttit här vid datorn har J tack och lov hunnit komma hem och är nu i full färd med att klippa gräset utanför så vi slipper slå oss fram med lie imorgon. Det om nåt är väl verkligen något att vara tacksam för... ;-)