Carpe diem

Efter att ha varit ganska nere och känt mig osäker på hur mitt liv ska komma att se ut i framtiden har jag nu äntligen börjat må lite mer stabilt. Framtiden känns fortfarande väldigt oviss men jag har verkligen försökt att bara ta en dag i taget och har lyckats ganska bra med det. Kort sagt så känns det som det har vänt och jag mår helt okej, till och med ganska bra emellanåt. Dock är det människor runt omkring mig som jag bryr mig mycket om, som mår dåligt av olika anledningar, både psykiskt och fysiskt (grubblerier, uppsägningar, sjukdomar och annat elände). Det värker rejält i hjärtat att veta att jag inte kan göra någonting åt det mer än att stå vid sidan av och titta på.

Droppen var imorse när jag via Facebook fick veta att en person, som jag egentligen inte kände särskilt väl men som jag ändå tyckte mycket bra om, har valt att lämna detta liv. Det är så himla sorgligt och det gör mig både ledsen och arg. Varför?

Nej, nu ska jag torka tårarna och gå och krama om de två som betyder allra mest och försöka ta vara på dagen samt vara tacksam för att jag är frisk, inte är superdeprimerad och att jag har ett jobb att gå till varje dag.