Hjälp, det närmar sig!

Resfebern har nu stigit rejält. Om mindre än två veckor bär det av till Egypten och Röda havet. Blir alldeles pirrig och nervös ju mer jag tänker på det och inte blev det bättre av att jag senaste timmen har kollat på diverse dykfilmer som den här:
Bortsett från nervositeten över att dyka djupt (runt 30 meter) några gånger om dagen i en veckas tid så är jag även lite nervös över hur det ska bli att bo och leva på en båt med en massa människor som jag inte känner. Att dessutom dela hytt med en kille känns också lite konstigt faktiskt. Men men, det här är ju egentligen angenäma "problem" att nojja sig över och jag vet att jag kommer att växa mentalt av den här resan och framför allt ska det bli så himla härligt att få se så mycket vackert under ytan.

Något annat mer allvarligt som bekymrar mig är hur det ska gå för en nära kollega som just nu ligger på Akademiska i Uppsala och som förra veckan opererades två gånger för en hjärnblödning. Tankarna går till hans fru och barn och jag kan inte ens föreställa mig hur fasansfullt det här är för dem. Fan, livet är så orättvist... :´-(